onsdag 20 april 2011

Eget företagande en kvinnofälla?

I dag läste jag om Folksams rapport Driftig, som visar att kvinnors företagande riskerar att bli en kvinnofälla.

Håkan Svärdman, välfärdsanalytiker på Folksam, skriver i dag en debattartikel om rapporten i SvD:

"Regeringens satsning på ökat kvinnligt företagande har förvisso fungerat, då alltfler kvinnor under de senaste åren satsat på att driva eget. Men om inte företagande ska bli den nya tidens kvinnofälla måste regeringen fortsätta reformarbetet. Detta framgår av Folksams rapport Driftig, men otrygg som presenteras i dag och som behandlar socialförsäkringssystemet för småföretagare."


Härligt att fler diskuterar och debatterar det här. Det är en fråga som jag har varit inne på många gånger här på bloggen. Och i boken Skriet från kärnfamiljen har vi ett helt kapitel om detta.

Ja, det är skillnad på kvinnors företagande och mäns företagande. Det finns tidigare forskning som visar på samma skillnad. Kvinnor startar oftare företag för att få ihop livspusslet. Män startar företag under helt andra premisser. Tidningarna är fyllda av inspirerande bytte liv-historier (har ju själv jobbat på sådana tidningar), där kvinnorna tänkt om och fått en paus i livet i och med den långa föräldraledigheten och därefter sagt upp sig (eller blivit uppsagda) och startat eget. En dröm blir sann, att kunna jobba med det man vill och samtidigt slippa det där tjafset om vem som ska hämta när och hur ofta. Den kvinnliga företagaren tar det, tar vabben, tar huvudansvaret. Men när hör man om män som sagt upp sig, startat eget för att få mer tid för familjen? Nej, när män startar företag är det på blodigt allvar, "han är egenföretagare", därför kan han absolut inte vara föräldraledig/vabba/hämta på förskolan och så vidare...

Och ja, det syns förstås i resultatet. Håkan Svärdman berättar i sin debattartikel:

"Fyra av tio småföretagare har en inkomst under 25000 kronor i månaden. Men en betydande andel av inkomsten kommer från lönearbete från anställning hos ett annat företag än det egna. Hälften av de manliga företagarna har en månadsinkomst som ligger över 25000 kronor. Det gäller endast en fjärdedel av de kvinnliga företagarna.

Sjukdom, föräldraledighet och vård av sjukt barn är den vanligaste frånvaroorsaken bland småföretagarna. Jämfört med männen så har kvinnorna dubbelts så hög frånvaro på grund av sjukdom och föräldraledighet. Vård av sjukt barn är ett ansvar som axlas fullt ut av de kvinnliga företagarna."


Jag skrev ett långt inlägg om detta för knappt ett år sedan. Har inte så mycket att tillägga, så nu tänkte jag citera mig själv:


"(...) Jag tror att för många kvinnor så är det samma sak. Livstilstidningarna är fulla med bytte liv-storys, typ: "Jag jobbade på bank, sen fick jag barn och kände att jag ville göra något annat, nu har jag startat en internetbutik där jag säljer ekobarnkläder... Det gör att jag får mer tid till familjen."

Jag känner hur många som helst egenföretagare till mammor som är förtäckta hemmafruar. De har sin business, som går varierande bra (vissa strålande), men det gemensamma är att de tar huvudansvaret för hem och barn, medan pappan jobbar på i sitt lönejobb (ofta mer än 100 procent).

Jag förstår verkligen den här drömmen! Den är oerhört lockande! För vem vill inte ha ett eget företag och samtidigt kunna vara med familjen? Men jag tror att den också är en kvinnofälla. Jag har själv varit egen företagare och vet att man är helt utanför samhällets skyddsnät. Om man inte satsar på sitt företag så har man väldigt lite skydd om man skulle bli sjuk, få fler barn (sgi blir väldigt låg) och pensionen får man betala in själv.

Många som har det så här tycker också att deras familjeliv har blivit lättare. För nu kan mannen koncentrera sig på sitt arbete, hon behöver inte tjata på honom längre (!)... Hon sköter allt i stället... Låter inte det mer som en hemmafru än som en egenföretagare?

När hörde man senast om en man som startade eget för att få mer tid med familjen? Som startade företag för att barnen bara ska behöva gå på förskolan mellan 9 och 15? Nej, tvärtom har en manlig företagare absolut inte tid att hämta på förskolan! Han kan absolut inte vara föräldraledig ("han är ju egenföretagare!"). En manlig egenföretagare jobbar betydligt mer än 100 procent.

För några år sedan kom en avhandling från Lund som precis bekräftar den här bilden. Kvinnor startar eget för att få ihop sitt (och hela familjens) livspussel. För henne är företaget inte det viktiga, utan att få livet att gå ihop. Kvinnors och mäns företagande ser alltså helt olika ut och är långt ifrån jämställda! Jag skulle säga: en klassisk kvinnofälla.

Alla dessa internetsajter med diskussionsforum, eller säljer ekobarnkläder eller pedagogiska leksaker som startas av mammor är vår tids små boutiquer.

Förr i tiden gav rika män sina hustruar små boutiquer där de kunde hålla till på dagarna. I boutiquerna sålde de fina kläder eller glas och porslin. De gick sällan med vinst (men kunde göra det - på samma sätt som många internetbutiker rattade av under cover-hemmafruar också kan göra det), ofta användes de till och med för att få ner vinsten i mannens bolag. Rena förlusaffärer med andra ord.

Jag tycker att vi pratar alldeles för lite om sånt här. Vad innebär det egentligen att kvinnors och mäns företagande ser så olika ut? Vad är det för braindrain när kvinnorna BÅDE driver eget företag OCH är hemmafruar? Och vissa lyckas ändå riktigt bra! Tänk vad de hade kunnat åstadkomma om de inte också hade haft helhetsansvaret för hem och barn?

När det gäller valfriheten inom vård och skola så är jag väldigt negativ till den utveckling som har skett. Vi har en enorm segregering i samhället. Det räcker inte att flytta till en förort som är totalt homogen, inom den förorten ska man dessutom "välja" rätt privatskola - för att begränsa barnens umgänge ännu mer. Och alla dessa val, vem hinner göra dem? Vem hinner sätta sig in och välja rätt? Det i sig är en ny kvinnofälla! För det är mammorna som framför allt jagar runt och väljer de bästa förskolorna och skolorna. Och inte allt för sällan blir det något förskolekollektiv som kräver enorma insatser av föräldrarna (och som gör heltidsarbete för kvinna näst intill omöjligt). Och även om man väljer en stor kommunal skola så tar föräldrarnas val och fysiska arbete stor tid. Det är städdagar på skolan, föräldramöten (inte bara för klassen utan för skolan och för föräldraföreningen), man ska baka, fixa loppis och allt möjligt. Det är inte lätt att jobba heltid som mamma till några barn i förskolan och skolan! Och nästan inga mammor jobbar heller heltid. Nära 70 procent av mammorna jobbar deltid. Medan papporna fortfarande är den grupp i samhället som jobbar mest."


Som sagt, jag fattar drömmen! Jag har själv varit där, haft eget företag. Men mammor, gör er själva en tjänst: Ta er själva och era företag på allvar. Fortsätt dela ansvaret för hem och barn med pappan. Det är inte för inte som klyftorna mellan kvinnors och mäns inkomster ökar drastiskt efter 30 när barnen kommer.
Tänk också på barnen! De ska inte behöver förlora sin pappa till övertid bara för att mamma ska vara under cover-hemmafru! Och tänk på vad det signalerar till barnen - att pappas jobb är så mycket viktigare än mammas? Att pappas jobb är så mycket viktigare än barnen?

Ps. Länk till mitt tidigare inlägg i ämnet, det var många riktigt bra kommentarer till det inlägget också. Missa inte dem!

lördag 16 april 2011

Fler är pappalediga

Liksom tidigare år släppte TCO sitt pappaindex nu i veckan. Det visar på en ökning, om än rätt svag, av andelen föräldradagar uttagna av pappor. Det är positivt. Att det går åt rätt håll, menar jag. Med den nuvarande ökningstagen kan vi ha ett jämställt uttag om 31 år. TCO:s ordförande Sture Nordh varnar dock för att ökningen kan ha demografiska förklaringar. Förra året föddes många barn, och nu har de hunnit bli drygt ett år och då tar många pappor ut sina dagar. Fortfarande är det en stor grupp pappor som inte tar ut några dagar alls.

När man läser pappaindexet är det tydligt att det är en grupp pappor som tar ut mycket dagar, och det är de som ökar på sitt antal, samtidigt som en annan grupp pappor fortsätter att ta nästan inga dagar alls. Det är alltså inte så att de flesta män tar 22 procent av föräldradagarna. Bilden ser snarare ut så här: några tar runt hälften och några tar inget alls.

Mer om hur fördelningen av pappadagar över landet läs här!

torsdag 14 april 2011

Hanne Kjöller om Assange igen

Ni missade väl inte Hanne Kjöllers utmärkta krönika i DN om männen som utan att blinka, utan att veta, utan några bevis, skyndar till Assanges försvar? De stora människorättsmännen, vänstermännen. De fina, goda männen. De är fullständigt övertygade om Assanges oskuld. Jag såg liksom Hanne dokumentären på SVT och förfärades över deras tvärsäkerhet. Deras förakt för rättssäkerheten och framför allt det svenska rättssystemet. Jag förfasade mig också över en och annan riktigt unken syn på vad en våldtäkt är.

Människorättsaktivisten (mansrättsaktivisten?) Tariq Ali till exempel som tycker att kvinnor visst ska ha rätt att säga nej. Men då måste man göra det innan hon går hem med mannen: ”Ligger man med någon tror man att det gäller för hela natten.” Har man sagt ja till ett samlag så har man en skyldighet att ställa upp på så många som mannen önskar under natten det gäller, och på vilket sätt mannen än önskar (med kondom, eller utan till exempel).

Hanne kommenterar så här:

"Om Tariq Ali vore den enda som hävdat detta skulle jag inte skriva den här artikeln. Men efter mina tidigare artiklar i detta och andra närliggande ämnen har jag blivit varse att åtskilliga män i jämlika Sverige faktiskt resonerar just så här. Vilket i princip betyder att det är 50 års skillnad mellan ett visst manligt rättsmedvetande och dagens lagstiftning.

Fram till 1965 ansågs inte gifta kvinnor kunna våldtas inom äktenskapet. Hade man frivilligt krupit till sängs fick man helt enkelt skylla sig själv."

Jag instämmer till fullo med Hannes slutsats. Om det ska bli som dessa män vill så får kvinnorna bli mer restriktiva. Ska vi ha tillbaka 50-talets lagstiftning så får vi ta tillbaka 50-talets sexualmoral där kvinnor helst ska säga nej.

"Det kommer inte att bli mycket ligga av i framtiden om Tariq Ali, Lennart, Rasmus och alla andra som argumenterar för att en kvinna som följt med en man hem har givit mannen obegränsad rätt till hennes kropp under natten uttrycker en mer allmän, snarare än utdöende, sexualmoral. För det kommer att tvinga oss som vill att våra döttrar ska njuta av sex att tänka om. Vi kan inte längre säga: ”Visst kan du följa med en pojke hem, dricka te och känna efter hur länge du vill stanna.” Vi får i stället säga: ”Är du inte beredd att i förväg säga ja till allt från ett till tjugo samlag, med eller utan kondom, i de kroppsöppningar som mannen behagar – ja då är det bäst att du stannar hemma.”

Den man som vill ha mer helnattssex gör sannolikt bäst i att hävda kvinnans rätt att säga nej. Och ja."

Vi kvinnor som inte vill tillbaka till tiden före den sexuella revolutionen (tror de flesta) får hoppas att dessa mäns önskan inte blir verklighet.

Läs hela Hanne Kjöllers krönika här!

"Kvinnor och barn"


Jag förstår verkligen de som inte gillar termen "kvinnor och barn". Självklart är det lika hemskt om en man dör, som om en kvinna dör. Det är alltid särskilt fruktansvärt när civila, alldeles oskyldiga, dör. Även om det är en definitionsfråga om soldater är oskyldiga eller inte... De vet vad de ger sig in på i alla fall. Hur som helst. Förstår verkligen att man reagerar på begrepp som "kvinnor och barn" och man bör vara försiktig med hur man svänger sig med den termen.

Men i vissa fall är det verkligen befogat. Som när det gäller den reproduktiva hälsan. Mödradödlighet och barnadödlighet hänger till exempel ihop. Förbud mot abort är också ett stort hot mot både kvinnors och barns hälsa. De flesta som gör abort har redan barn. Då det fortfarande ser ut som så att det är mammorna som tar hand om de små barnen, är mödradödligheten ett direkt hot mot barnen. Dålig mödravård under graviditeten, vid förlossningen och efter när barnet har kommit spelar förstås en stor roll för hur barnet mår - om det överlever. Antal barn som föds döda beräknas vara 2,6 miljoner årligen.

– Det handlar om fattiga kvinnor och deras barn. De är inte en högstatusgrupp i världen, vilket nog är dagens understatement, säger Åsa Regnér, RFSU:s generalsekreterare, till DN.se i dag.

Många av orsakerna till dödfödseln är desamma som orsakar mödradödlighet, enligt Åsa Regnér som i artikeln säger att det krävs flera åtgärder för att lösa problemen. Det måste utbildas barnmorskor, bli bättre läkartäthet och klinikerna måste bli bättre.

Vill vi rädda de små barnen, födda eller ofödda, så måste vi rädda mammorna. Och vice versa. Det är jättebra att det sätts fokus på barnadödligheten nu. Och i just det här fallet måste man nog fortsätta prata om kvinnor och barn.

måndag 11 april 2011

Pappor på förlossningen


Malin Bergström, legitimerad psykolog, har skrivit en viktig debattartikel i SvD i dag. Om hur viktig pappan är vid förlossningen, och framför allt hur viktigt det är att även pappan blir sedd under förlossningen. Artikeln pekar också på den rätt unkna syn som många som arbetar inom förlossningsvården har på pappor. Riktigt sorgligt. Jag håller med henne, förutom det viktiga stöd pappan kan vara för mamman under förlossningen är det också otroligt viktigt att båda föräldrarna känner sig lika viktiga och betydelsefulla för barnet redan från början.


Man brukar ju säga att könsrollerna skapas redan på BB. Barnet blir bemött på olika sätt beroende på om filten är blå eller rosa (läs Nina Björks klassiker Under det rosa täcket). På samma sätt som ett barn, en flicka eller pojke, föds, föds i samma stund två föräldrar. Visst går det att påverka i efterhand, loppet är inte kört, men visst spelar det roll om pappan ses som en oviktig bifigur eller bemöts med respekt som en av två föräldrar. Jag tror att synen vi har på mammor och pappor börjar redan under graviditeten (ja, förstås långt innan, den finns ju överallt runt oss i samhället). Pappor som tas på allvar, som blir lyssnade till, som man räknar med och som får känna att de är viktiga har nog lättare att kliva fram och ta ansvar. Pappor som inser att mammorna också är nybörjare känner sig inte lika tafatta. Jag minns hur arg jag var många gånger under föräldrautbildningskurserna jag och min man gick när vi väntade vårt första barn. Hur de blivande mammorna fick höra hur naturligt allt skulle falla sig, medan papporna fick höra jämförelser med hur man byter däck på bilen, hur mycket bebisen väger i ölburkar. En stor del av pappornas samtal handlade också om när de fick ha sex igen, medan mammornas samtal handlade om att de inte fick glömma bort papporna... En ren förolämpning, tycker jag. Som att det är det alla blivande pappor sitter och undrar över allra mest - när de kan få ha sex igen... Och också en förolämpning att förutsätta att mammorna inte var ett dugg intresserad av den frågan, utan att det förutsattes att mammorna inte alls skulle längta efter det. Inte konstigt om det i många förhållanden blev självuppfyllande profetior. Vem vill inte vara en mamma som alla andra? Vem vill inte vara en pappa som alla andra? Förväntningar på hur man ska vara och på hur man bör reagera - påverkar ju förstås.


Det var så fördomsfullt och könsstereotypt att jag knappt stod ut. När jag berättade för en barnmorska att vi skulle ta tio månader föräldraledigt var avrådde hon mig att bestämma det i förväg; jag kanske skulle ångra mig när jag fick barnet och vilja ha hela ledigheten själv... Inte ett ord eller tanke på att pappan faktiskt har rätt till hälften av dagarna. Att det är hans tid med barnet och barnets tid med sin pappa.


Har också läst någonstans att pappor minst lika ofta drabbas av förlossningsdepression, men att det sällan upptäcks. Det kan ju påverka familjen otroligt mycket! Pappor som ses som slarvrar, som flyr hemmet, kanske är det inte så enkelt som att de är svin, de kanske är i kris. Hur som helst tror jag att alla parter vinner på att både mamma och pappa ses som viktiga föräldrar som man förväntar sig delaktighet av.


Jag tror inte att vi kommer att uppnå ett jämställt föräldraskap förrän samhället börjar räkna med pappor lika mycket som med mammor. När förväntningarna på mammor och pappor är de samma, när man pratar om ett hundraprocentigt föräldraskap. Och inte kopplar det till kön. Det lär nog dröja. Men för både mammas, pappas, barnets och samhällets skull hoppas jag att det är ditåt vi strävar.

fredag 8 april 2011

skidsemester och könsroller


Förra helgen var vi uppe och åkte skidor i Kungsberget. Det blev ingen fjällvecka för oss, vi har ju varit borta mycket nog från jobbet. Men en liten skidhelg blev det i alla fall, även om det spöregnade i backen på söndagen och det då bara blev två åk...

Det fick mig i alla fall att fundera på det här med skidsemestrar (okej, nu varnar jag för ett oerhört medelklassigt inlägg). Jag var på ett barnkalas för ett tag sedan och eftersom det var ett väldigt litet barn som fyllde år var många mammor (och några pappor) med på kalaset. Mammorna kom in på ämnet skidsemester, då det här var strax innan sportlovet. Ingen av dem VILLE åka till fjällen. En mamma sa till och med att hon hoppades att hennes jobb skulle säga nej, så att hon slapp. De hade alla små barn, och många barn. Tre eller fler. Tätt i åldrarna. Jag satt väldigt förvånad. Jag älskar att åka skidor, både längd och slalom, och jag älskar att vara i fjällen. Frågade varför de inte ville till fjällen, och förstås varför de åkte dit om de inte gillade det.

Att välja bort fjällsemestern gick tydligen inte, även om alla mammorna längtade mer till värmen. Det var männen som verkligen ville. Och barnen tyckte att det var så kul. Alla mammorna åkte slalom och gillade det, men det visade sig att de inte fick åka så mycket. Det var de som stod i pulkabacken med de minsta, eller hängde i bebisbacken med nybörjarna. Det var de som gjorde matsäckarna och drog barnvagnen när bebisarna skulle sova. Varför delade de inte på det, undrade jag. Nej, och här svarade alla samma sak: HAN tyckte att det var roligare att åka slalom. Och HAN var bättre på slalom. Jag hävdade att det är klart att han blir bättre om han får åka mer. Men det var som att de pratade om ytterligare ett barn: "Han tycker att det är så roligt, jag låter honom få åka, jag är ändå inte lika road."

Kunde inte låta bli att känna en viss sorg efter den här diskussionen. Visst kan man tycka att det är generöst av kvinnorna att stå där och passa barnen och fixa matsäckarna och låta honom åka. Men samtidigt, till vilket pris då? Och mammorna ville inte ens vara där. Jag funderar också på vad man signalerar till barnen? Att det faktiskt för deras skull är viktigt att ta för sig. Att se till att ta vartannat pass i pulkabacken/barnbacken.

Jag har varit väldigt noga med det själv. Det var ju ändå en del tid som gick bort från skidåkningen, då jag var höggravid eller nyförlöst. Så fort det har varit möjligt att dela har jag gjort det. För mig har det varit viktigt att vi alla har haft kul när vi har varit i fjällen. Att skidåkningen är ett gemensamt intresse i familjen.

Är det någon som känner igen sig? Och varför är det så att vi tenderar att bli ännu mer ojämställda under semestern?