Sommarlov!

Mellanlandar hemma för att tvätta och packa om. I morgon sticker vi ut och seglar.

Så alla kära bloggläsare - jag hoppas att ni återkommer när jag gör det. Och alla antifeminister som försöker ta över bloggen med allt er hat och all er vilja att missförstå allt - jag återkommer till er också. Men det är för fint väder och jag har en för gullig och mysig familj för att slösa tid på er just nu.

Som lite läsning kan ni få det här. Ett exempel på hur män och pojkar förlorar på de snäva könsroller vi har (och i detta fall, kvinnorna också).

Och över sommaren kan ni antifeminister fundera på, vad är det egentligen ni vill? Att vi INTE ska ifrågasätta könsrollerna? Gå tillbaka till det som en gång var? Tror ni det skulle gynna pojkarna i skolan? De våldsutsatta männen? Att män och kvinnor blir jämställda i hemmen och på arbetsmarknaden gynnar BÅDA könen. Männen kommer närmare sina barn och riskerar inte att förlora kontakten eller vårdnaden om dem (en jämställd pappa har inte särskilt hög risk att förlora vårdnaden vid en skilsmässa, även om jag håller med om att kvinnor gynnas i vårdnadstvister - något jag INTE tycker är bra, eftersom jag är feminist). Männen slipper vara huvudförsörjare, slipper jobba ihjäl sig (det är ett tungt jobb att bära försörjningsbördan, varför inte dela på den?).

I stället för att bara hacka på feminister - jobba för er version av jämställdhet då! Vad gör ni för pojkarna som får sämre betyg i skolan? För männen som förlorar vårdnaden om sina barn? För männen som dör i förtid för att de jobbar ihjäl sig? Tror ni att de skulle må bättre om kvinnorna backade? Om kvinnorna gick tillbaka till hemmen? Och tog ännu mindre ansvar för försörjningen? Tog ännu mer ansvar för hem och barn? Om vi slutade ge våra barn hundra möjligheter att vara istället för bara två (pojke, flicka)? Tror ni det skulle gynna någon?


Till er alla: Trevlig sommar!

(Jag återkommer nog om någon vecka eller två när bloggabstinensen blir för svår.)

Makt och vanmakt

Ja, jag håller med. Det handlar om makt och vanmakt. Känner att jag måste förtydliga här. Männen slår för att de kan. Men visst slår de ur vanmakt också! När allt annat man försökt inte tycks fungera, så slår man. Precis som när föräldrar slår små barn (många mammor). Det handlar också om vanmakt. Inte vill föräldrarna slå, de känner en vanmakt och så tar de till det sista, och slår. MEN och detta är superviktigt. De slår i vanmakt, men för att de har makten att slå. Det finns ett sista halmstrå (i deras hjärna) att få barnen att lyda, göra som de säger - de använder sin fysiska styrka för att dominera de små. Och precis så är det med mäns våld mot kvinnor också. Och också när män använder våld mot andra män, eller när kvinnor slår andra kvinnor. Man slår utifrån vanmakt, men man har makten att faktiskt ta till våld mot den andre, den man känner vanmakt inför.

Som liten kvinna skulle jag aldrig kunna ta till våld mot min man. Hur mycket vanmakt jag än känner. Och som liten och kort har jag alltid känt detta, att jag är underlägsen fysiskt. Jag har varit rädd för större personer, oftast män. Och jag har hittat strategier för att klara det. Det hör till min verklighet. På samma sätt som det säkert gör för många barn på skolan där det finns större barn (som det faktiskt finns en anledning att vara rädd för). De flesta har nog känt det ibland. Den där rädslan. Och känslan av att vara fysiskt svagare. Jag tror att det är en av förklaringarna till varför så många kvinnor är rädda för att vara ute på kvällar/nätter. Och inte män. För även om män drabbas av mäns våld betydligt oftare, så känner de sig inte fysiskt svagare.

Makt och vanmakt hör ihop. Det är två sidor av samma mynt. Jag vill verkligen förtydliga detta, för antifeminister läser en feminist som djävulen läser Bibeln. Det spelar ingen roll hur många gånger jag skriver att det inte finns en kollektiv skuld bara för att du är man, att jag inte tror att män är svin av naturen - det är det de läser in ändå. När jag (och många feminister med mig) skriver att män slår för att de har makt, så betyder inte det att de inte kan känna vanmakt! Kvinnor gör också fruktansvärda saker när de känner vanmakt. Eller - människor gör fruktansvärda saker när de känner vanmakt. Som jag tidigare har sagt så tror jag inte på onda män och goda kvinnor. Jag tror på människor. Kvinnor använder barnen till exempel, och säkert betydligt oftare än vad män gör. Eftersom kvinnor har större rätt (vilket jag tycker är fel) till barnen i vårt samhälle och anses vara den viktigare föräldern, har de större makt över barnen. Och använder den makten. Möjligen ur vanmakt, men lik förbannat, de har makten och använder den. Och precis som att alla män inte slår, bara ett fåtal, så är det bara ett fåtal av kvinnorna som använder sin makt över barnen mot männen.

Det enda sättet att komma till rätta med denna onda spiral av makt och vanmakt är att jämna ut - ge båda lika mycket makt. Det är vad jag tror på. Och vad är det om inte jämställdhet?

Det finns massor av studier som visar att ojämlikhet skadar. Stora klyftor i ett samhälle skadar. Orättvisor skadar. Det enda som hjälper är att försöka jämna ut klyftorna, skillnaderna, orättvisorna.

Jag läser just nu en väldigt intressant bok som heter Jämlikhetsanden - därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen. Ni har säkert hört talas om den, det är en storsäljande succé hela världen över.

I boken driver forskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett tesen genom en mängd olika forskningsstudier att ojämställdhet i sig är skadligt för ett samhälle. Ju större klyftor, ju fler orättvisor, destor mer destruktivt samhälle. Och inte bara destruktivt för de fattiga, eller de orättvist behandlade i det samhället - utan alla! Alla tjänar alltså på jämställdhet. Det spelar betydligt mindre roll vad den lägsta nivån är i ett samhälle. Det är klyftorna/ojämställdheten i sig som är skadlig. Budskapet är att samhället kan bli bättre för alla om politiken inriktas på att minska ojämlikheten.

Dessutom finns det andra studier som visar att ju mer närvarande papporna är i barnens liv - desto fredligare samhälle. Känns självklart, men är det tydligen inte.

Jag tror alltså INTE på att abortera pojkfoster, ta bort kvinnorna från konkurrensen i arbetslivet för att det skadar männens manlighet och driv eller på att bara acceptera att män biologiskt är mer våldsamma - dessa konstateranden/förslag brukar läggas fram av antifeminister (ni kan se exempel på dessa i kommentarsfälten till förra inlägget). Och så anklagar man feminister för att hata män, haha, det är nästan skrattretande!

Nej, i stället ska man sträva efter ett så jämställt samhälle som möjligt. Där kvinnor har samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter på arbetsmarknaden som män och där män har samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter i hemmen och med barnen. Då tror jag inte vi kommer se lika mycket vanmakt och missbruk av makt.

Vi kommer aldrig att bli helt jämlika, men samhällets strävan måste vara att jämna ut orättvisorna. Och minska makten/vanmakten. Vad är alternativet?

Ps. Läs mer om boken här!

Varför pratar vi inte om männen?

Malin Ullgren har skrivit en jätteintressant text i DN kultur om varför vi inte vågar prata om män som grupp och om problemen med den manlighet vi har i dag (det finns förstås olika sorters manlighet).

När hemska brott begås letar vi efter en massa olika förklaringar. Vi försöker hitta samband, nu senast har det varit exempelvis jämställda män som nog är rätt farliga (när Kapten Klänning visade sig vara sexköpare), eller småstadsbor (Bjästa), eller så skyller man på tv-spel, kyrkan, muslimer, alkohol, psykisk sjukdom.

Malin skriver så här:

"Den politiska retorikens ”ta krafttag” styr också jakten på allt som inte är grundorsaken till problemet.

Det är lättare att ”agera bestämt” mot kyrkor och asylsökande än mot könsmönster och maktordningar vi alla är del av.

Men no worry, ma’am. Vi kommer snart att erbjuda dig en förklaring som tyder på att det som hände inte hände, såvida vi inte talar om katoliker, muslimer, Svenska kyrkan, jämställda män, invandrare, killar från Örnsköldsviksområdet, skådespelare, poliser, buskage, lastbilschaufförer, med fler avvikelser som vi fortfarande jobbar på att ringa in.
Om vi inte snarast återvänder till att tala om kön betyder det att vi i grunden har accepterat en ordning i vilken kvinnor måste förbli offer för män. Någon som törs störa valrörelsen med ett talibantal?"

Jag säger inte att de här andra faktorerna inte spelar någon roll. Men få vågar prata om den främsta gemensamma nämnaren, att de flesta förövare är män.

Om man nu ska våga prata om detta så finns det ju två riktningar resonemanget kan gå.

1. Antingen är man biologist, man tror att det här ÄR en del av manligheten. Att män är födda mer eller mindre aggressiva. Och då är det ju inte så mycket att göra. Eller, om man tycker att det är ett problem så är det ju klart att det finns saker att göra...

2. Sedan kan man vara en sån som tror att denna variant av manlighet till största delen är något skapat, av samhället, av oss tillsammans. Och att människan är föränderlig och att män inte är värre än kvinnor, egentligen. Det som stödjer den här tesen är att män i vissa kulturer är betydligt fredligare än i andra. Och att det ofta har just sociala, kulturella förklaringar. Och det betyder i sin tur att det inte är den enskilda mannens fel eller skuld, utan en skuld som vi alla i detta samhälle gemensamt måste ta på oss (hur vi uppfostrar våra barn, hur vi beskriver manlighet och kvinnlighet, vad vi accepterar och inte accepterar). Och tror man på detta viset så finns det ju hopp. Då kan man göra något åt situationen. Man kan påverka, genom diskussion, debatt, opinion, lagstiftning, utbildning och på en massa andra sätt.

Det första synsättet är en typisk "män är djur"-syn på livet och människan. Det intressanta är att det inte är feminister som står för detta synsätt (trots hela Irene von Wachenfeldt-debatten för några år sedan), utan främst antifeminister som tycker att "män ska få vara män (som de biologiska varelser de är) och kvinnor kvinnor".

Jag tror på det andra sättet, jag tror inte att män är djur (inte mer än kvinnor i så fall, för djur är vi förstås), jag tror inte att det är så stor skillnad på män och kvinnor (vissa skillnader finns säkert, men inte så stora som många gärna vill tro). Det bevisas av att det är så otroligt många män som INTE gör sånt här. Det är alltså inget problem att vara man! Man är människa! Men vi har en syn på hur manlighet ska se ut och en acceptans för en viss sorts manlighet. Och vi hyllar det manliga våldet i film, tv, böcker och så vidare. Vi behandlar våra småpojkar annorlunda än vi behandlar våra småflickor. Och det är det vi borde diskutera och försöka göra något åt. Och det handlar inte om att män är svin eller att män har en kollektiv skuld. Människor har en kollektiv skuld möjligen. Både kvinnor och män. Och vi har en skyldighet att förändra den kulturen.

Isobel Hadley-Kamptz kommenterar också Malins artikel på sin blogg. Hon skriver jättebra. Läs bara här:

"Om vilken annan grupp som helst utövade nästan allt våld i världen skulle man inte kunna låta bli att diskutera om det kanske fanns ett kollektivt problem. Om det var något särskilt med just män som gjorde att de våldtog, misshandlade, mördade i så ohyggligt mycket högre utsträckning än andra. Än kvinnor då. Vissa säger att vi måste tala klarspråk om vissa invandrargruppers överrepresentation i brottsstatistiken, men samma personer vill nästan aldrig tala klarspråk om den groteska överrepresentationen för män. Att utöva våld mot någon är den ultimata makten samtidigt som psykologisk forskning visar att vi har lättare att ta till våld mot människor vi redan i utgångsläget känner att vi har makt över. Det enda våldsbrott där kvinnor är överrepresenterade är våld mot barn, och även om det såklart skulle kunna handla om att kvinnor har mer kontakt med barn än män har finns där också en uppenbar maktaspekt. Vuxna har makt över barn och spärrarna mot att utöva våld är lite lite lägre då. Jag känner det själv i förhållande till min son. Ibland vill jag bara slå honom, ibland känns en örfil som den enda rimliga responsen på det eviga treårtrotset, och även om jag aldrig gör det är själva lusten att göra det intressant och otäck. Jag må tala mordiskt om vuxna idioter, men jag måste extremt sällan trycka tillbaka tanken att slå dem om jag har dem framför mig. Makten verkar också i mig, korrumperar mig, förvrider mig."

Och det här är så viktigt! Det är inte att de är män, det är att de faktiskt har makt och KAN utöva våld. Precis på samma sätt som mammor KAN utöva våld mot barn. Makt korrumperar. Problemet är inte män. Problemet är makt. Men vi måste våga prata om män och deras makt för att komma till rätta med detta problem. Inte minst för att även andra män drabbas av männens våld! Detta är ingen kvinnofråga! Det är en människofråga!

Isobel avslutar så här (och jag tänker avsluta det här blogginlägget med detta citat):

"Jag är inte revolutionär. Jag vill varken avskaffa polisen, bilen eller mannen. Jag tror inte ens att man kan avskaffa makt eller maktlöshet. Vi är människor, vi kommer hitta sätt att utöva makt mot varandra. Det vi kan göra är att begripa maktaspekterna och agera utifrån de insikterna, försöka öka människors makt över sig själva så att de bättre kan stå emot den makt som andra har över dem. Vi kan reglera makten, dela den, skapa insyn. Hat kan vara en bra drivkraft."

Lite tid och lästips

Juni är det nya december - gånger tio. Sjukt mycket att göra. Och då ser jag inte på fotbolls-VM alls... Bara några dagar till semestern och det känns som att jag skulle behöva minst tre veckor till för att hinna allt jag måste hinna.

Har därför inte hunnit blogga så mycket. Ska inte göra det nu heller. Men jag måste tipsa om några bra texter som jag i alla fall har hunnit läsa senaste veckan (kanske fyller jag på om jag kommer på fler jag har läst men glömt nu).

Utan inbördes ordning:

Bloggen In the head of a scream talker skriver en jättebra text om hur vi inte föds som små rosa flickor och blå gossar. Läs här!

Amanda Brihed skrev en jättebra debattartikel om hur staten tvingar vissa människor att avstå från att bli föräldrar, hon själv drabbad.

På Andreas Ekströms blogg har det pågått en väldigt intressant debatt om man får skriva om föräldraskapets avigsidor eller inte, apropå "bloggbråket" mellan Linna Johansson och Alex Schulman. Även om inte alla inlägg är svarta eller vita, så är det påfallande ofta papporna som tycker att det gnälls för mycket... Jag är där benägen att hålla med Malinka. För det första uppfattar jag inte Linna som gnällig, och för det andra så är det stor skillnad på olika sorters föräldraledigheter. Jag har ju varit hemma tre gånger 10 månader. Med den första hade jag en förlossningdepression, 80 i järnvärden och total sömnbrist. Då, 2001, var det absolut förbjudet att gnälla! För mig var boken Uppdrag: mamma en stor räddning - det var den första bok på länge, länge som tog upp även de svåra sidorna av föräldraskapet (och jag var sen glad och stolt över att jag fick vara med och skriva ett kapitel i uppföljaren Uppdrag: familj).

Linus Fremin skriver på sin blogg (som jag aldrig lyckas lägga upp i min blogglista - varför?) om idiotiska chefredaktören på kristina tidningen Dagen som förbjöd en annons för ett ungdomsläger för kristna homo-, bi- och transpersoner. Nej, det var inte mycket med det kristina kärleksbudskapet där inte...

Ulrika Lorentzi skriver en bra artikel på Lärarnas Nyheter om normkritisk pedagogik. Mycket intressant och bra, tycker jag. Som detta:

"Problemet med toleranspedagogik är, enligt Karol Vieker, att den ger de personer som ingår i normen rätt att tolerera de som avviker, men ifrågasätter inte de mekanismer i samhället som gör att vissa uppfattas som avvikande. Hon jämför det med att titta på apor i en bur.

– ”Titta på de där konstiga människorna – i slöja, i rullstol, en kille som ser ut som en tjej.” Det blir enkelt för dem som lyssnar. De kan tolerera den här konstiga personen och sedan gå tillbaka och leva sitt liv som förut.

När diskussionen istället handlar om normer måste var och en tänka på hur det han eller hon gör påverkar andras liv. RFSL Stockholm var först med den normkritiska skolinformationen. Det blev rabalder, berättar Karol Vieker."


Och så skriver Tove Leffler så här på newsmill:

"Ebba Witt-Brattström tycker att dagens feminister är historielösa, och till och med lite otacksamma. Jag håller inte med. Däremot tycker jag att dagens politiker är historielösa. För mig är det nämligen uppenbart: Här kan man inte ligga på latsidan. Då står vi plötsligt där och skurar golv utan betalning, snyter ungar (även det oavlönat), tvingas till sex av nersupna män och har inget att säga till om längre. Så lätt är det nämligen att utvecklingen tar två steg tillbaka. Och längre än två steg är det inte till en rätt sunkig tillvaro."

Och det är därför jag är feminist. För det är så lätt att falla tillbaka i de gamla könsrollerna. Man tar sina rättigheter för givet och vips är de borta. Nej, jämställdhet är något man hela tiden måste slåss för. Varje generation.

Ps. Och så skriver min vän Moa Herngren i sin blogg om hur hon lyckades med Stockholm Maraton. Hon är en av mina främsta förebilder! För knappt två år sedan var hon en obotlig soffpotatis, men så började hon träna offentligt inför hela DN:s läsekrets och nu förra helgen sprang hon Stockholm Maraton! Vilken resa hon har gjort. Och vad fantastisk stark och målmedveten hon är. Och en så fin och ödmjuk människa. Skriver bra gör hon också! Läs hennes två romaner: Allt är bara bra, tack och Jag ska bara fixa en grej i köket!

New York Times om svensk pappaledighet

På bloggen Grannfrun hittade jag den här artikeln i New York Times. Väldigt roligt att läsa! Här är en del i artikeln som sätter fingret på vad det egentligen handlar om (Mr Bengt Westerberg är intervjuad):

“I always thought if we made it easier for women to work, families would eventually choose a more equal division of parental leave by themselves,” said Mr. Westerberg, 67. “But I gradually became convinced that there wasn’t all that much choice.”

Sweden, he said, faced a vicious circle. Women continued to take parental leave not just for tradition’s sake but because their pay was often lower, thus perpetuating pay differences. Companies, meanwhile, made clear to men that staying home with baby was not compatible with a career.

“Society is a mirror of the family,” Mr. Westerberg said. “The only way to achieve equality in society is to achieve equality in the home. Getting fathers to share the parental leave is an essential part of that.”


Sverige är ett fantastiskt land ändå! Och tänk vad långt vi har kommit. Och tänk vad mycket motstånd alla förändringar ger - och efter ett tag känns de självklara! Jag är övertygad om att det som står här är framtiden och att mammor och pappor en dag kommer att ses som likvärdiga, både i hemmet och ute på arbetsmarknaden.

Och tack Bengt Westerberg för att du vågade införa den första pappamånaden (trots opinionen)!

Jämställdhetspolitikens död

Endast 3 procent tycker att jämställdhet är en viktig valfråga, läste jag i tidningen nyligen...

Sorgligt. Jämställdhet handlar ju om rättvisa, demokrati, mänskliga rättigheter!

Fokus skriver en bra artikel om jämställdhetspolitikens död!

Vad säger ni? Behövs ingen jämställdhetspolitik? Är vi redan "tillräckligt" jämställda?

KD vill absolut styra familjerna!

Göran Hägglund undrar vad jag vill. Ja, för det första vill få bort vårdnadsbidraget och få till en individualiserad föräldraförsäkring - av skäl som jag har skrivit en hel bok om, och debatterat på denna blogg i snart ett och ett halvt år, skäl som jag har ägnat mina senaste tio år åt att tänka, tycka, debattera kring.

Och för det andra (som jag debatterade i artikeln) vill jag att KD står upp för att de också står för en politik. De har en ideologi och en massa tankar om hur familjen bör se ut och hur familjer bör leva sina liv. Om man verkligen skulle granska deras politik så skulle man nog komma fram till att de vill styra familjerna mer än vad jag vill.

Jag erkänner att jag tror på en viss styrning. Men KD gör det inte. Och det är det jag stör mig på. Att de kallar sin familjepolitik för opolitisk! Jag vet egentligen inget parti som har fler åsikter om hur familjen ska se ut och leva som KD! Och det blir tydligt bara man skrapar lite på fernissan.

Särskilt när det gäller synen på andra familjeformer än just kärnfamiljen. Via bloggen Trollhare hittade jag den här debattartikeln (jättebra, läs!) av Gunilla Gerland på Newsmill. I den reagerar hon på hur Göran Hägglund debatterat att vissa familjer inte är eftersträvansvärda i vårt samhälle (låter väldigt likt den han sa i DN i dag...). Hon skriver bland annat så här:


"Att KD tycker att kärnfamiljen i heterotappning är det eftersträvansvärda är en politisk åsikt. Det är en åsikt i likhet med att tycka att den kristna värdegrunden skall råda i samhället, att planekonomi är det bästa alternativet, att vi bör ha mindre invandring, att vi skall privatisera all vård och omsorg, eller någon annan åsikt som vilar på politisk ideologi.
På ett plan är det givetvis okej att KD har dessa politiska åsikter (precis som andra partier får ha sina, vi har ju demokrati), men att använda vetenskapen som argument för att påstå att man har rätt är i detta sammanhang ohederligt. Att man i rollen som socialminister i en alliansregering framför dessa åsikter är också djupt bekymmersamt."

Ja, precis. Detta är precis min poäng. KD får tycka så här - men tala för guds skull klarspråk!

KD:s familjepolitik är långt ifrån valfrihetens politik. Och den är bara till för vissa - familjer som följer normen. Läs till exempel vad bloggen Nya flickrummet skriver!

Och sedan måste ni läsa det här inlägget (har inte direkt med KD och denna debatt att göra, men absolut indirekt). Om hur valet och möjligheten att bli förälder bara är till för vissa - i världens mest jämställda land: Från Amanda Briheds blogg.

Fler bloggar on Göran Hägglunds ologiska människosyn här, här och här.

Göran Hägglund svarar

Göran Hägglund svarar på min debattartikel. Här!

Det är ju inget förvånande svar. Tror man inte att det finns saker som påverkar ens val, så gör man det inte. Konstigt nog pratar han i DN om att han stödjer sin familjepolitik på forskningen och därför tycker att det är så viktigt med både en mamma och en pappa. Han vill inte "förbjuda" någon att skaffa barn, men skulle helst ske att barn endast alstrades i kärnfamiljer.
Eftersom forskningen säger det.

Saxat ur DN i dag:

"Göran Hägglund är också skeptisk till att två homosexuella par av olika kön skaffar barn tillsammans.

– Jag tror att det bästa är att barn i en uppväxtsituation kan identifiera sig med både en man och en kvinna i sin närhet. Det handlar också om barns rätt att veta sitt ursprung. Det är något som visat sig vara väldigt betydelsefullt. Vi ser bland annat att adopterade gärna söker sitt ursprung för att hitta sitt sammanhang. Och det tycker jag är viktiga bitar.
Men om ett manligt och ett kvinnligt homosexuellt par skaffar barn har man ju manliga och kvinnliga förebilder och man vet vem som är förälder?

– Ja, om man ordnar det på det sättet. Att man får möjlighet att träffas och umgås.

Tycker du då att det fungerar, det är ju inget ovanligt sätt.

– Nej det är verkligen inte ovanligt. För det första, det går inte att förbjuda att människor sätter barn till världen. Det andra är att det är viktigt att tänka på att barn ska veta sitt ursprung och att man får möjlighet att identifiera sig med både man och kvinna. Vi eftersträvar att barn ska få växa upp med båda sina föräldrar. Vi försöker eftersträva de här små gemenskaperna där barn kan växa upp i den trygghet det innebär i den lilla gemenskapen."

Lite lustigt då att han bortser från all sociologisk/socialantropologisk forskning som säger att kultur ritar ut kartan för vårt tänkande. Eller den forskning som faktiskt visar att lesbiska är bättre föräldrar! (Jo, det finns sådan forskning, men jag tror inte att man är en bättre förälder för att man är lesbisk, dock kan det nog vara så att man har högre krav på sig att vara förälder om man är homosexuell och att det kräver ett mer aktivt beslut att bli föräldrar för homosexuella.) Men sådan forskning bemödar sig inte Göran Hägglund att läsa. Nej, han tycker föräldrarna ska få bestämma själva (bara de inte är homosexuella eller avviker från normen för mycket).

Min kära vän Tinni skriver rasande och rasande bra om Görans debattsvar. Läs här!

Läs hela intervjun med Göran Hägglund i DN här!

Läs också vad Trollhare skriver om intervjun, här!

Protestera mot större barngrupper!

Min gamla kursare Kajsa Heinemann är en riktig hjältinna. Hon slåss mot för stora barngrupper på förskolan. (Hon lyckades till och med få Moderaterna att backa, eller de backade efter att både DN och SvD skrivit om uppropet.) Jag har skrivit på hennes upprop, och tycker att ni också ska göra det (gör det här)! Här kan ni gå med i deras Facebook-grupp.

Läs också Kajsas debattartikel om barngrupperna på Newsmill!

Som ni säkert har förstått vid det här laget så gillar jag förskolan och hela systemet med förskolan. Och jag gillar INTE när man monterar ner förskolan eller börjar glömma bort varför vi har en allmän förskola för alla barn (även barn till föräldrar som jobbar på obekväma tider).

Läs mer om vad jag skrivit om förskolor här och här!

Tack Benny, Karin och Olof!

Tack Benny Andersson! Och Tack The Knife!

Bandet skänker 50 000 kronor tillFeministsikt initiativ.
– Vi behöver en seriös feministisk analys i Sverige och Europa, berättar Olof Dreijer i Expressen.

Vad man än kommer att rösta på är det toppen att det finns ett feministiskt alternativ som ges chansen att komma in. Tycker jag!

Min debattartikel om vårdnadsbidraget

Här är min debattartikel på Debatt på svt.se mot vårdnadsbidraget som publicerades i dag:

"Göran Hägglund ondgör sig i en artikel på SVT Debatt över oppositionens "ledighetspolitik", utifrån att MP och V vill ha en arbetstidsförkortning. Det är av största vikt att den arbetsföra befolkningen arbetar och bidrar till det gemensamma, tycker han. Jag håller med.

Men varför då slåss för vårdnadsbidraget? För att rädda fiaskot vill man nu höja det från 3 000 till 6 000 kronor i månaden. Mer pengar ska få fler föräldrar att inte arbeta, utan vara hemma med sina barn. Ledighetspolitik någon?

Vissa hävdar att det är arbete att ta hand om sina egna barn. Man skulle i så fall kunna argumentera att en sextimmarsdag skulle göra att fler kunde vara mer med sina barn.

I sitt nya manifest "Från den stora staten till det starka samhället" säger Kristdemokraterna sig vilja befria föräldrarna från det tvångstyre som vänstern fört, där deras naturliga val och traditioner undergrävts, allt sedan Alva Myrdal satte barnen på "institutioner" (förskolor) så att båda föräldrarna kunde förvärvsarbeta.

Göran Hägglunds mantra är att föräldrarna själva ska få bestämma. I hans värld kan alla fatta neutrala och rationella beslut som inte är påverkade av kultur, kön, klass, etnicitet, ekonomi eller föreställningar om den goda modern eller fadern.

Men hur familjen ska leva och se ut har man ändå klart för sig. KD är inte partiet som stått på barrikaderna för de alternativa familjeformerna. Tvärtom ha man med näbbar och klor försvarat just sin bild av hur en familj bör se ut.

Valfrihet någon?

Vårdnadsbidraget är bara ytterligare ett led i partiets könskonservativa familjepolitik.

I världens jämställdaste land där nästan 80 procent av föräldraledigheten, 60 procent av vabben tas av mammorna, nära 70 procent av småbarnsmammorna jobbar deltid, medan småbarnspapporna är den grupp som arbetar mest av alla ­ är det förstås mammor som tar ut vårdnadsbidraget.

Kärnfamiljsmammor, för de ensamstående har inte råd, fast de är med och betalar via skattepengen. Ofta invandrade mammor, som redan har svårt att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden.

Arbetslinjen någon?

En KD-politiker i Norrtälje uttryckte sin glädje över att det faktiskt fanns några föräldrar som ville ta ansvar för sina barn.

I hans värld är ett uttag av vårdnadsbidraget ett tecken på att man är en ansvarstagande förälder.

KD får gärna ha åsikter om hur familjer bör leva sina liv. Jag hymlar inte med att jag tror på ett jämställt föräldraskap och en jämställd arbetsmarknad, och samhällets ansvar för att uppnå det. Men KD hävdar att de för en ickepolitik.

Men att vara för vårdnadsbidrag, mot pappamånader och mot en individualiserad föräldraförsäkring ÄR politisk styrning.

Det är att säga ja till minskad jämställdhet, en mer könsuppdelad arbetsmarknad, en mer konservativ arbetsfördelning i hemmen - där kvinnor också får sämre pensioner.

Och det är att acceptera en diskriminering av kvinnor på arbetsmarknaden, och en tydlig signal att pappa inte är lika viktig som mamma. Okej, tyck så, men stå för det!"

Okej – håller ni med? Håller ni inte med? Fritt fram för debatt!