fredag 13 mars 2009

Varför skiljer vi oss?

I boken pratar vi om en bröllopstrend och med den följer – rätt naturligt – en skilsmässotrend. För rätt många av de där nyförälskade paren slutar i en skilsmässa. Eller börjar kanske jag ska säga. (För många är det verkligen början på ett nytt bättre liv!)

Just nu är det många runt omkring mig som skiljer sig, eller som nyligen gjort det, eller är på väg. Det som nästan är löjligt är hur väl de skilsmässorna stämmer med forskningen, statistiken och det man säger om skilsmässor. I stort sett alla är på kvinnas initiativ, i vissa fall har männen varit med i beslutet, i andra inte alls. Hur som helst är det främst hon som vill ut.

Nästan alla har levt i ojämställda relationer och är dödligt trötta på det (en av anledningarna att de sticker). Männen har rätt snabbt hittat en ny, inte lika ofta kvinnan. Hon verkar dock nöjdast med skilsmässan. Hon är fattigare, men lyckligare (i ett nära fall var hon fullkomligt utblottad, medan han satt med en riktigt fet lön). En annan sak som är slående är att paren blivit betydligt mer jämställda EFTER skilsmässan.

Än har ingen av mina vänner som lever jämställt skiljt sig. Men den dagen kommer nog också. Men det är de ojämställda som kraschar först, den saken är säker, i alla fall i min närhet.

Susanne Hobohm i DN skriver det så fantastisk bra!

1 kommentar:

Anonym sa...

Här, i ett av Västerås mest homogena villaområden, lever de flesta jag känner ganska ojämställt - och reflekterar inte över det. Men jag känner inte en enda som skilt sig - än. Jag funderar över om det har att göra med att de just inte reflekterar över det och att det i sin tur beror på att kärnfamiljsnormen är så oerhört stark här. Det är mamma-pappa-barn (etnisk svensk, medelklass) var man än vänder sig och alternativen är i den närmaste omgivningen helt frånvarande. Eller är det att underskatta människor?
Läste precis om er i DN Söndag. Det är så kul att boken fått sådant genomslag. Ni syns ju överallt!