1000 pusselbitar?

Apropå detta med att vi 2000-talsföräldrar har lagt till en massa pusselbitar som inte tidigare fanns - vilket alltså bidrar till att göra det där förbannade så kallade livspussel ännu svårare att lägga läser jag denna artikel om att vi överbeskyddar våra barn.

Det tar kraft och tid att överbeskydda sina barn, och tid och energi att oroa sig också för den delen. Min boss Amelia påpekade också efter att ha läst boken att dagens föräldrar lägger betydligt mer tid på barnens aktiviteter. För det första har barnen fler aktiviteter (alltså ordnade sådana), för det andra är föräldarna med i betydligt större utsträckning.

Jag är gympaledare för min sons gymnastikgrupp och min man skjutsar och hjälper till att bära och sätta på hans hockyutrustning (cirka 2-3 dagar i veckan)... så jag fattar precis vad hon menar...

Och för att göra livspusslet ännu mer komplicerat kan man lägga till dessa små "detaljer" som inte fanns i tidigare föräldragenerationers liv (något Amelia också påpekade):

mobil, mejl, blogg, internet.

"valfrihet" - alla val inför skola, dagis, fritids.

Bara för att nämna några "pusselbitar" som tillkommit.

Livspusselblommor?

Har ni tänkt på att det finns oändligt många detaljer som var och en säger en hel massa om vår samtid?

Vilka krukväxter folk väljer att ha i sina fönster, till exempel.

På 70-talet var kaktusar poppis, och svärmorstungor och andra växter som i princip kräver noll skötsel.

Idag är det pelagoner, azaleor, flitiga lisor och andra skönheter som står i våra fönster. De dör om man tittar åt ett annat håll. De är växter som kräver oss.
Samma sak är det i våra trädgårdar. Där det förr stod nån rododendron och surade, prunkar nu färgmatchade perennrabatter.

Vad säger detta om oss?

Och Jennie: Puss! Idag ringde ett blomsterbud på dörren.
Det stod "Skriande grattis till nya boken" på kortet.
Under pappret?
En svärmorstunga!

En "riktig" man?

Det är intressant vilka debatter som kommer upp i och med Vickans och Daniels förlovning. Många debatter handlar om Daniels manlighet, eller snarare – om hans manlighet överlever när han nu tvingas stå bakom Victoria...

Och vem sa att Sverige är jämställt? Inte förlorar en kvinna sin kvinnlighet om hon står bakom och stöttar sin man?

Johannes Forssberg på Expressen uttrycker det bra:

"För drottning Silvia har det fungerat alldeles utmärkt att vara snäll och söt, klippa band och ömma för utsatta barn. Men är svenska folket moget för att se en man i den rollen?
Jag hoppas det. Jag tycker det är modigt av Daniel att avsäga sig sitt fria liv och träda in i en komplicerad roll för att han är så kär i Victoria. Daniel Westling gör upp med en massa tokiga föreställningar om hur en "riktig man" ska vara. Det kan nog också vara nyttigt för det uppväxande killsläktet att betrakta hans och Victorias exempel. Med tanke på hur lata och dåliga killarna är i skolan måste de vara beredda på ett liv i skuggan av sina framgångsrika tjejer. Statusförhållandet i relationer mellan killar och tjejer är på väg att ändras och det är roligt att det är kungahuset som visar vägen."

Läs hela texten här!

Kronprinsessan igen

Det är tur att någon tar tag i de riktigt tunga jämställdhetsfrågorna, eller hur?

Läs vårt öppna brev till kronprinsessan på Newsmill.

Häpp.

Kärnfamiljsfeminism

Här är länken till Nya vågen-avsnittet där PM Nilsson, Malin Ullgren och Ylva Elvin-Nowak pratar om "Skriet från kärnfamiljen".
Otoligt kul att boken får så mycket utrymme i media, men också så jävla tråkigt att Malin Ullgren dissar så mycket därför att vi har medelklassperspektiv.
Vi är rätt så många som lever medelklassliv och har medelklassdrömmar och det känns som att vi och våra frågeställningar och vår vardag också har existensberättigande i feministdebatten. Men det har vi inte. Ända sedan "Diagnos: Duktig" kom ut (som jag skrev tillsammans med Jennie Sjögren) har jag jobbar råfeministiskt och varit ute på mängder av företag och organisationer och pratat könsroller, men ändå räknas detta inte in i det feministiska finrummet.
Lyssna. Vad säger ni?
Om det inte är det feminism vi arbetar med, vad är det då?
Vad säger ni?

Kärleksfulla hälsningar från kärnfamiljsfeministen Tinni

Medelklassångest och lyxproblem?

Det är intressant att följa de små debatterna som uppstår i anslutning till olika artiklar. Självklart läser jag med stort intresse trådarna efter artiklar om vår bok...

Den vanligaste kritiken är följande:
1. "Det är redan jämställt i Sverige, vad gnäller de om?"
2. "Det är faktiskt inte pappornas fel att de inte är pappalediga, det är mammorna som bestämmer." (Ja, men läs boken, det finns med, vi skriver ingenstans att det är "pappornas fel".)
Och så den vanligaste:
3. "Åh, vad trött jag blir på gifta medelklasskvinnor som ältar om lyxproblem när det finns så mycket andra saker att kämpa för i dagens läge..." (och förstås ett otal varianter på denna, men alla går ut på att göra de heterosexuella, gifta, medelklass-, livspusselfeministerna till så överordnade som det går, allt för förminska och döda debatten.

På den här bloggen, fiavg.wordpress.com, hittade jag det här citatet från Karolina Ramqvist: "Borgerlig regering, klimathot och finanskris, framstår feminism just nu som ännu en dyr handväska, en identitetspolitisk lyx som man inte kan unna sig förrän det blir bättre tider." På bloggen finns ett intressant resonemang om detta, apropå P1:s program Nya vågen. Kolla in här.

Och när man lyssnar på radioprogrammet blir man ju inte direkt förvånad över det som sägs. Det är för praktiskt, för medelklassigt, för heterosexuellt, för kärnfamiljsaktigt, för rikt. Inte tillräckligt fin feminism (om det ens får kallas det ;-)

Kärnfamilj to be

Den rojalistiska pulsen är hög. Tänk att Victoria äntligen ...

Det blir semlor till kaffet i eftermiddag.

Eller vad säger ni?

En vinglig väg...

Jag gick och köpte tidningen Leva, som har en intervju med Tinni om vår bok. Det är en riktigt bra tidning faktiskt. Är väldigt imponerad av chefredaktören, Catharina Hansson som köpte loss sin egen tidning! Det är också Catharina som har skrivit artikeln. Jag måste bara citera, för hon skriver verkligen jättebra!

"Ja, varför skaffar man barn? Är det barnen man vill ha? Familjen? Eller själva moderskapet?
Kvinnor verkar ha mycket att vinna på att skaffa barn och familj. En garanterad väg till uppskattning. "Å, har du treee barn... och jobbar och är så duktig!"
Sedan – pang! – tar mammaskulden över. Man är för lite med sina barn eller man håller för hårt i sina barn. Man curlar för mycket eller man lämnar dem ensamma för mycket. Man fuskar på jobbet eller hämtar för sent på dagis.
Visst, att skaffa barn ger kvalitetsstämpeln "riktig kvinna", men sedan är det bara att vingla fram i en hårfin balansgång mellan yrkeskvinnans mammaskuld och martyrmoderns offerkofta."

ÅÅÅÅÅÅHH, vad jag känner igen mig. Får massor av kredd för att jag har tre barn och "fint" jobb. Men jag dras ständigt med dåligt samvete åt alla håll! Räcker inte till. Är inte tillräckligt bra. Hinner inte tillräckligt mycket. Har inte tillräckligt med tålamod, ork, inspiration...

Motstridiga råd från BVC

"Nyblivna föräldrar kastas in i en torktumlare av olika råd. Även av dem som borde veta. Småbarnsmamman Ilene Herbert tröttnade på alla olika besked från BVC.

– Jag gjorde som jag själv tyckte, det gick jättebra, säger hon."

Det här ämnet som Wendela/Aftonbladet tar upp är något som engagerat mig länge. Det här känns nästan som en rewrite på en artikel som jag skrev i Mama för några år sedan. Men det gör inget, tvärtom är det väl ett bevis på att förvirringen kvarstår.

Jag skrev en krönika om detta i höstas.

Någonstans är det symptomatiskt. Man kan aldrig göra rätt. Jag kan förstå att det inte är så lätt för livsmedelsverket eller bvc-sköterskor eller barnmorskor att alltid ge samma svar. MEN. Grejen är att rekommendationerna sätts godtyckligt och med en unken doft av gammelmoral. Till exempel Livsmedelsverkets rekommendation att man ska helamma i sex månader - som kom som ett direkt svar på kravet på individualiserad föräldraförsäkring. Jag har suttit i flera debatter med barnmorskor som har stött sig på WHO-dokumentet som sägs förorda att sex månaders helamning är det bästa för barnet när de argumenterat mot en delad föräldraledighet ("han kan inte vara hemma, för om man helammar i sex månader är barnet inte redo att äta riktig mat förrän efter åtta-tio månader...")

Jag skulle kunna skriva en uppsats om varför rekommendationen om sex månaders helamning är fel och ett svek mot svenska mammor, men det passar sig inte riktigt på en blogg. Jag nöjer mig med att hänvisa till den här krönikan som jag skrev i ämnet.

Är feminismen död?

På tisdag ska man diskutera feminism i P1 klockan 14.03 i programmet Nya Vågen.

Gäster är kulturjournalisten Malin Ullgren, Ylva Elvin-Nowak, fil dr i psykologi, PM Nilsson, skribent och kulturredaktionens Maria Edström.

Jag läser om vad det ska handla om här:

"På kultur- och debattsidorna lyser feminismen just nu nästan helt med sin frånvaro, medan familjeliv, vardagspussel och konsumtion diskuteras flitigt. Men finns det möjligen ett samband där emellan; har de nygamla familjeidealen sprängt feminismen inifrån? Eller har den blivit så självklar att vi inte längre ser den? Om könsroller och ideal i Nya Vågen, som också sett den nyskrivna pjäsen ”Monsterkabinettet” på Unga Klara, där kvinnors vrede genom historien gestaltas."

Här står det också:

"Nya Vågen om kvinnorollen och den döende feminismen? Eller hur är det? Var är feminismen? frågar sig tidskriften Arena i sitt senaste nummer och snart kommer debattboken ”Skriet från kärnfamiljen”, författad av Tinni Ernsjöö Rappe och Rebecka Edgren Aldén."

Vad tycker ni? Jag har länge stört mig på att man diskuterar familjeliv, livspussel och konsumtion utan att ta in jämställdhetsfokuset. Det presenteras som att det där livspusslet liksom bara är omöjligt att lägga. Som att mammor stressar och mår dåligt, och att det bara är så. Men det finns förstås strukturella förklaringar. Och det handlar förstås om kön och makt. Men det perspektivet försvinner ofta. (Som här till exempel, i det så kallade bloggbråket! Ingen diskuterar ens varför tjejer eller mammor har det jobbigt, bara att de har det och vem som har det jobbigast...)

Det var bland annat därför vi skrev "Skriet från kärnfamiljen". För att slå hål på myter som livspusslet, balans i livet, olika trösklar osv osv. Att det är mamman i en familj som vill hämta tidigare på dagis handlar inte olika personligheter, utan om förväntningar och könsroller. Eller att just han inte kunde vara pappaledighet. Eller att just hon känner skuld gentemot barnen när hon jobbar och inte han.

Skriet i Aftonbladet

Jag har en kräksjuk liten bebis här hemma så jag hinner inte blogga. Istället hänvisar jag till den här artikeln i Aftonbladet.

Kvoterad föräldraförsäking – igen!

Här diskuterar man också kvoterad föräldraförsäkring (Networking är en cool blogg där 16 kvinnor i karriären driver en blogg tillsammans).

Det känns som att den frågan lever upp vart tredje, fjärde år. Jag har varit med i debatten länge. Se här till exempel i Aftonbladet 2003.

När ska någon politiker fatta vilken sprängkraft det finns i den här frågan? Det är klart att inte allt kommer att lösa sig bara för att vi kvoterad föräldraförsäkringen, men så många knutar kommer att knytas upp. Det är nog en av få frågor som skulle kunna få så snabb och effektiv effekt på jämställdheten i vårt land.

Men, det är kanske inte så konstigt att frågan inte är hetare i riksdagen, när man läser de här siffrorna enligt en undersökning tidningen Du & Jobbet låtit göra:
Politikerpappor och ämbetsmän tar ut minst föräldradagar av alla svenska pappor. Politikerna tar i snitt ut 3,32 dagar per år, medan snittet för alla pappor är 16,4 dagar.

Det här var ju en skön kommentar om det på Expressens opinionsblogg:

"Inte undra på att frågan om individualiserad föräldraförsäkring betraktas som iskall. Snubbarna i politiken måste tycka att det är roligare att leka med de andra papporna på jobbet, än vara hemma med ungarna. Eller så kan de helt enkelt inte räkna.
För farsorna som tar ut flest föräldradagar finns lustigt nog i yrkesgruppen matematiker och statistiker, med ett snitt på 27,1 dagar. Åtminstone anständigt nära mammornas snitt 35,4."

Varför skaffar man barn?

"Varför skaffar man barn". Det var den första frågan jag fick av tidningen Levas chefredaktör Catharina Hansson när hon skulle intervjua mig om kärnfamiljen.
Jag måste medge att jag blev paff.
Va?
Ja, varför?

Så här svarar jag i alla fall i senaste numret av Leva:
"Oj, det var en bra fråga. Den biologiska klockan tickar... kommer jag att ångra mig annars? Man längtar rent kroppsligen, jag kunde känna det i armarna när man träffade en bebis.
Och man är marinerad i bilden. Det är väldigt förväntat. Man drillas från man är liten, först är det Lundbydockskåpet, sedan är man fri några år mellan 20 och 30 innan det är dags att skaffa det riktiga dockskåpet, en flock gulliga barn och en golden retriver."

Vad tror ni?
Varför skaffar man barn?

Ja, kära nån vilken fråga.

Föräldraforum skapar stress?

Det här var en ny infallsvinkel på det vi skriver om. Att föräldraforumen på nätet skapar stress och press på att vara perfekt.

Så här skriver Terri Herrera Eriksson på Aftonbladet.se:

"Men det finns en allvarlig baksida också: mammor sätter press på varandra, Duktiga Annikor trackar andra och de mest värdekonservativa åsikter har en tendens att frodas på dessa forum."

Vad tycker ni?

Naturen är mer jämlik

Det här var intressant! Att naturen ger en mer jämlik lekmiljö!

Jag kommer mycket väl ihåg hur det kändes när man var barn. Även om man ville, förstod man vart man inte skulle gå, vad man inte skulle leka med - för att man var flicka. Säkert kände pojkarna likadant.

Jag drömde alltid om en bilbana - men fattade inte ens att jag KUNDE önska mig en sådan. Hoppas, hoppas att det har blivit bättre i dag. Men ser jag på mina egna barn och deras dagis och skola så ser det tyvärr väldigt könsstereotypt ut.

Avskaffa pappalosern!

Ja, det är verkligen dags att avskaffa pappalosern, Anna Larsson (SvD)!

Det går inte att komma ifrån att detta är en viktig kärnfråga. Den om delad föräldraförsäkring. Jag håller med om att det fokuseras för mycket på barnets första år och att det kommer så otroligt många år efter det.

Men. Faktum kvarstår: Pappor som delar föräldraledigheten skiljer sig mer sällan. Pappor som delar får fler barn med samma kvinna. Pappor som delar förlorar inte lika lätt kontakten med sina barn. Pappor som delar får oftare delad vårdnad och varannan vecka vid skilsmässa.

Och. Så som man delar på ansvar för hem och barn under första året – så förblir det oftast (enligt kvinnomaktsutredningen).

Om att leva som man lär..

I fredags hade Rebecka tjejmiddag, och jag erbjöd mig att ta med efterrätt.
Eftersom hon och jag tjatar hål i huvudet på alla om det där med att 70-talsmamman var toppen, och att en låda Big Pack-glass är en himla bra efterrätt som minsann funkade förr, så fanns det liksom bara en enda dessert jag kunde ta med just i detta läge. (Rebeckas middag mitt i boksläpp och allt.)

Eller hur.
Jag piffade med lite strössel och dunkade upp härligheten på Rebeckas köksbord efter middagen. Det var gott.

Men tror ni att jag kunde hålla truten om varför jag serverade Big Pack och inte typ fläderbärsparfait till sex coola kvinnor i matlagningsintresserad ålder som jag dessutom inte känner så väl?

Tror ni att jag var så cool?

Vaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa? (ångestskrik från kärnfamiljsmorsan....)

"Ska vi tillbaka till spisen igen?"

Och här på Hemmets Journals hemsida hittar jag ett fantastiskt bra blogginlägg om boken från Ingrid Winterhofs blogg: Ingrid – den bloggande terapeuten!

Måste citera lite:
"Boken ”skriet från kärnfamiljen” låter som om nånting jag själv skulle kunna skriva.
Två kvinnor har upptäckt nåt drömmande i blicken på andra kvinnor när hemma fru rollen kommer på tal.
Det här att pynta och inreda och koka lingonsylt och leva en Bullerbyidyll med sin sin familj.
Det är med all säkerhet på väg att skapas en svensk motsvarighet till amerikanska opt-out generation.
Det handlar alltså om högutbildade kvinnor som ger upp sina jobb och sina karriärer när de får barn – för att istället ge sina ungar den ultimata uppväxten.
Författarna påstår att sådana kvinnor finns det många av också i Sverige och det tror jag är sant.
Hemmafru på heltid?
För en som stod på barrikaderna på 70 talet låter det här sanslöst.
Ska vi nu tillbaka till spisen igen ?
Vi är lurade om vi tror att Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Ha ha, så klart det inte är.
Det lutar sig fortfarande på kvinnor som jobbar deltid eller anpassar sina karriärer till familjen.
Istället för att drömma om hemmafruliv – borde mammor peppa varann att tagga ner och lära sig av oss som var med på 70-talet."

Precis Ingrid. Vi ska lära oss av er som var med på 70-talet!

Tillbaka till Bullerbyn?

Tillbaka till Bullerbyn – aldrig i livet! Utmärkt artikel i Helsingborgs Dagblad om Skriet från kärnfamiljen! Läs här!

Överintelligent replikskifte

Hörde just min kollega M kommentera inlägget om hallen och sexet (nedan).

M: "Om jag cyklar förbi ett fint hus så tänker jag först: det skulle jag vilja ha! Men sen tänker jag: men just det ja, de som bor där har ju inget sex ."

Min andra kollega J (som bor i värsta våningen) frågar då:

"Tror du alltså inte att jag och min man har sex?"

M: "Nä."

Jag frågar: "På allvar?

M: "Ja. Så är det ju."

Länge leve den fuskande kärnfamiljen!

Läs mer om Hillevi Wahls och hennes mans barnkalasexperiment i Metro.

Och ja, Hillevi, man bör fuska lite mer. Särskilt kvinnor brukar ta allt på alldeles för stort allvar. Lite skit i hörnen har ingen dött av!

Stopphanden!

Det här är en underbar artikel om hur personalen på förskolan Sälen lär barnen att det är okej att säga nej, och hur man fysikt visar att man inte vill - utan att knuffas.
Stopphanden är genialisk, och något som mina båda barn också fått lära sig på sina förskolor.
Faktum är att jag själv är sugen på att använda den då och då i mitt eget liv, i vuxna situationer.
Men hur skulle det se ut...?

"Katarina Ehnborg och Helene Lundström har arbetat 30 år inom förskolan och har sett en tydlig förändring hur man ser på små barns integritet.
Förr handlade mycket om att få barnen att säga förlåt när de knuffat ett annat barn eller gjort något annat dumt.
– Nu håller vi inte på och tjatar ”Säg förlåt”. Vi har märkt ­genom åren att man kan lära sig att säga förlåt, utan att mena något med det. "

Eller hur. Oärliga förlåt är helt meningslösa. Faktum är att om man tvingar någon att säga förlåt är det också ett sätt att köra över människor - både den som knuffat och den som blivit knuffad.

Om aborter

Ärligt talat. Antingen har vi fri abort fram till vecka 18, eller också inte. Skälet till aborten ska inte spela roll. Det finns många skäl som jag personligen inte skulle göra abort för, men det får stå för mig.

Och att en människa gör ett val som kanske är förskräckligt, som kvinnan som aborterade två flickfoster därför att hon inte ville ha fler döttrar, kan inte heller avgöra hurvuvida vi skall ha fortsatt aborträtt eller inte. Eller rätt att kontrollera och få reda på barnets kön i magen heller för den delen. Det är klart att föräldrarna ska få veta det om de vill. Om kunskapen och vetskapen finns är det självklart att delge den till dem det berör, nämligen föräldrarna.

Det finns många delar av den svenska sjukvården som missbrukas på olika sätt, utan att det för den delen görs inskränkningar som drabbar alla. Göran Hägglund är faktiskt inne på det spåret, misstänker jag. Undrens tid är kanske inte förbi.

Fiffig hall eller ett sexliv?

"Anna, nu behöver jag inget sexliv längre, när jag fått min nya hall."

Det är Family Livings chefredaktör Anna Zethraeus som i ledaren i senaste numret berättar om sin väninna och hennes upphetsning efter en lyckad renovering av hallen.

Det är verkligen ett citat i tiden. Ett rätt sorgligt sådant. För vad är egentligen viktigast? Och med det inte sagt att inte vi fantiserar om den perfekta hallen!! Absolut! Men till vilket pris?

Skulle man förklara vad vår bok handlar om med ett citat skulle det vara:

"Strunta i hallen, ha ett ordentligt sexliv istället."

Revolutionary road igen

Jag säger bara läs den här krönikan av Ann-Charlotte Marteus - om filmen Revolutionary road som jag fortfarande inte har sett.

Så intressant. "Skriet från kärnfamiljen" i krönikeform, liksom.

Har ni sett filmen? Vad tyckte ni?

Om nappflaskor i jämställda Sverige

På en tjejmiddag för ett par veckor sedan träffade jag en engelsk tjej som precis hade blivit mamma. Pappan till bebin är svensk och de hade bestämt sig för att flytta till Sverige för att föda barnet och bo här. Tjejen jobbar som sociolog med jämställdhetsinriktning och såg fram emot att leva i det jämställda Sverige.
Men vad händer? På andra BVC-dejten, barnet är några veckor, berättar hon för bvc-sköterskan att hon tänker vänja barnet vid nappflaska så att pappan kan ge barnet ett mål om dagen och hon själv kan försöka hänga med lite i sitt jobb. Kanske läsa nån artikel eller svara på några mejl.
BVC-syrran svarar:
"Du tycker alltså att ditt jobb är vikigare än barnets hälsa."

Engelska tjejen blir stum. Händer detta i jämställda Sverige?
Det hade aldrig hänt i England. Hon hade känt noll skuld över samma sak i sitt hemland.

Detta är ett supertydligt exempel på hur vi i Sverige balanserar våra fantastiska jämställdhetsförmåner (vår långa föräldraledighet, rätten till vab, rätt till deltid när barnen är små osv) med supertraditionella och skuldtyngande propaganda som smyger sig in i var och en och förstör möjlighterna till ett självständigt och sunt föräldraskap.

PS. När jag skall googla fram en bild på en nappflaska till detta inlägg kommer det nästan bara upp så kallade "trendiga nappflaskor". Vanligaste trycket på dessa verkar vara döskallar.
Trendiga nappflaskor. Ursäkta. Vad håller vi på med?

Hillevi och Skriet

Läs om Hillevi och barnkalaset som komma skall.

Gunnar är en kalasman

Posted using ShareThis

Min senaste krönika!

Jag var ju bara tvungen att utveckla mina tankar om TV4-programmet Familjen Annorlunda i min VLT-krönika...


"Ursäkta, hur svårt kan det vara att sätta på några barn kläder? Har man inte lärt sig det efter första barnet, borde man åtminstone kunna det efter tio, kan man tycka...
Ännu värre var det med trillingfamiljen. Där sitter båda och beklagar sig över hur jobbigt det är att hämta trillingarna på dagis (kan verkligan förstå det!). Mamman erkände att hon längtade till makens hämtningsdagar då hon fick sitta kvar på jobbet. Och hur delade de då på dessa jobbiga hämtningar? Jo, hon tog fyra dagar i veckan och han en."

Läs hela krönikan!

Bloggstressad? Jag?

Så skulle man börja blogga. Kul! Ja, det är verkligen kul. Men samtidigt – jag har precis skrivit en bok om att tagga ner (bland annat), och så lägger jag till ännu fler pusselbitar till mitt redan stressade liv... När man har sagt att man ska blogga, och tjatat på folk att de ska gå in, vill man ju att det ska STÅ något i bloggen. Så nu tänker jag blogg mest hela tiden. Vad ska jag skriva? För att folk ska vilja gå in en gång till? Är det för mediokert, för trist det jag skriver?

MEN det värsta är att jag inte bara stressar upp mig själv – jag stressar upp min medförfattare Tinni!

Sorry, vännen. Ska tagga ner. Kanske borde jag läsa den där boken jag har hört talas om. Vad hette den nu igen? Jo, "Skriet från Kärnfamiljen".

AAAAAHHHHH!

Har ni också bloggstress?

Vilken jävla mamma – stanna hemma!

Det är intressant hur snabba vissa mammor är på att döma andra mammor. Läs bara den här krönikan av Sofie Sarenbrant (bilden).

(Och, jag menar inte krönikeförfattaren, utan de som lämnat kommentarerna!!!)

Sofie, som råkade vara min lunchdate i dag, har också en rolig blogg. Här hittar du den!

Det roliga är att Sofie verkligen är rätt i målgruppen för vår bok. Eller ja, är en sån där alla andra föräldrar blir stressade av... Hon är så där pysslig, aktiv och begåvad... Och liksom alla andra, stressad ;-) Sofie, jag vet hur svårt det är! Men ge inte upp! Mot ett mindre prestationsinriktat och avslappnat föräldraskap!

Årets Mappie 2008!

Jag var och firade Årets Mappie i går. På Pontus i Stockholm. Jättekul! Margot Wallström blev välförtjänt Årets Mappie (läs mer här!)

Jag sprang på Katerina Janouch som förstås hade läst mitt ilskna inlägg om hennes artikel i Mama. Och sedan satt jag och diskuterade jämställdhet, kvinnor, politik med henne och Christina Doctare (som blev årets vardagshjälte). Mycket trevligt och intressant!

Vad som är häftigast med sådana här tillställning, och att jobba på en tidning för 50+ är att man påminns om hur långt livet är! Vad mycket som är kvar. Det ger en ett lugn, man behöver kanske inte göra allt nu. Jag träffar sådana fantastiska kvinnliga förebilder, känner mig väldigt priveligierad!

Och, som vi skriver i boken: Vi 2000-talsmammor har något att lära från 70-talsmamman!

Jag skrev en krönika i ämnet på VLT, den börjar så här:

"Min chef Amelia tycker att min generation småbarnsmammor är rätt knepiga. Vi vill för mycket, vi stressar för mycket, har för höga krav på oss själva. Vi njuter för lite, har alldeles
för lite sex och tar allt så allvarligt."

Läs hela krönikan här

Visst har pappa råd!

Ja, det är klart att pappa har råd! Läs denna utmärkta artikel i VLT ("min" tidning, tycker att jag har liiiiite äganderätt eftersom jag har skrivit krönikor där i drygt två år).

"En ny liten bebis, och 480 dagar betalda av staten bara för att få vara med detta alldeles nya underverk. Det är klart att man vill ta del av, eller?
Tittar man på statistiken så är svaret ja - om vi talar om kvinnor. Talar vi om män så är svaret nja. För faktum är att 79 procent av alla föräldradagar fortfarande tas ut av mammorna. Få pappor tar ut mer än de 60 dagar som är reserverade för honom, om han ens gör det.

Det han förlorar på det är kontakt med sitt barn. Hon förlorar sin attraktivitet på arbetsmarknaden och ekonomiskt både på kort och lång sikt. Undersökningar har dessutom visat att par som lever jämställt mer sällan tar ut skilsmässa, och i höstas kom försäkringskassan med en ny undersökning som visade att män som tar mycket föräldraledighet när barnen är små också jobbar mindre övertid när barnen blir större.
Politiska styrmedel har visat sig vara det som ger störst effekt i föräldraförsäkringsfrågan. När den första pappamånaden infördes ökade pappornas uttag av föräldraledighet med en månad. Med utökningen till två pappamånader ökade uttaget till två månader."

Läs hela artikeln här!

Skanstull 18.28 idag.

Hårdkokt livskunskap

Läser just följande citat ur förordet till boken som ligger till grund för vårvinterns mesta måste-film på bio: Revolutionary Road.
(De skrev på DN kultur att det är bra att läsa boken innan man ser filmen, och som den medelmåttiga kulturwannabe jag är så gör jag såklart som de säger... Jag har inte läst ut boken ännu, och alltså inte sett filmen. Men den handlar om ett mig mycket närstående ämne, så mycket kan jag säga. Förortsgatan. Jag återkommer i ämnet - jag lovar.)

I alla fall. Du kanske inte tycker att citatet är lika fantastiskt som jag tycker, men här är det i alla fall:

"Var uppmärksam, var på din vakt, ta dig i akt, och lev livet som om det hade någon betydelse vad du gör, eftersom du annars riskerar att förlora allt."

BOKEN!!

Vår förläggare Martin var uppe på redaktionen i dag och lämnade två ex av boken - färdigtryckt! Det finns bara sju provex totalt. Jag och Tinni får ett var. Så nu sitter jag här med två rykande färska exemplar (ett ska Tinni få i kväll).

Det känns så bra! Och samtidigt lite pirrigt nervöst. Men det är väl så det ska vara!

Kämpande pappor!

Något annat som gör mig rörd och som ger mig hopp om framtiden är sådana här pappor:

http://genusansiktet.blogspot.com/

Read it and weep!

Engagerade föräldrar

Enligt en avhandling som forskaren Lucas Forsberg disputerar med 27 februari vid Linköpings universitet går barnen före allt annat i vardagslivet för dagens föräldrar. Och ändå, surprise, surprise, känner de att det är svårt att få tid med barnen.

"Läxläsning, matlagning, fredagsmys, läggning. Vardagssysslorna i en svensk familj kretsar kring barnen. Om det inte är direkt umgänge med barnen, så tas tiden upp av arbete för dem, som att handla och laga mat, städa och plocka undan, tvätta. Tid med barnen och omsorg om dem går före allt annat, som egen rekreation eller träning", menar Lucas Forsberg enligt pressmeddelandet.

Vi är den generation som tillbringar mest tid med våra barn, och samtidigt är vi den föräldrageneration som får mest skit från omgivningen. Och vi är också den föräldrageneration som känner mest skuld gentemot våra barn.

Sorgligt, eller hur?

I sin avhandling ser Lucas Forsberg en mycket barncentrerad tillvaro: "Hela vardagen kretsar kring barnen. Höga förväntningar ställs på föräldrarna, inte bara från dem själva utan också från det omgivande samhället, inte minst skolan. Läxläsning är den dagliga syssla som orsakar mest konflikter mellan föräldrar och barn. Föräldrarna har här en svår balansgång: lärarna vill ha engagerade föräldrar, men inte så engagerade att de gör läxorna åt sina barn…"

Det är helt sjukt vilka förväntningar och vilken press det är på svenska föräldrar!

Och samtidigt. Det är framför allt inte en press riktad mot pappor i lika stor utsträckning som mammor. Och det är inte papporna som känner skuld - det är mammorna (visar flera studier, bland annat utmärkta Ylva Elwin-Novaks avhandling)!

Och Lucas Forsberg konstaterar besviket orättvisan: "Den engagerade föräldern är ännu på 2000-talet en mamma."

– Vi har tittat på några av de mest medvetna, engagerade och jämställda familjerna. Ändå är det fortfarande mammorna som tar huvudansvaret och gör det mesta av arbetet med och för barnen, säger han.

Pressmeddelandet avslutas med ett sista citat:

– Sverige ses ofta som ett föregångsland, både när det gäller barnomsorg och jämställdhet. Men vår studie visar att svenska familjer fortfarande är ojämställda.

vem lagar maten?

Fick ett pressmeddelande i dag. Jag får rätt många varje dag. Och de flesta är rätt förväntade. De här siffrorna har jag sett många gånger i otaliga studier. Men det är lika nedslående varje gång:

Läs själva:

"OBH Nordicas nya undersökning visar att traditionella könsroller lever kvar i de svenska köken. Mer än var tionde kvinna lagar alltid maten hemma, medan endast fyra procent av männen gör det. Och dubbelt så många kvinnor som män uppger att de lagar mat oftare än sin partner. Undersökningen visar också att det trots alla larmrapporter lagas en hel del mat på kvällarna i svenska hem och att snabbmat och frysta färdigrätter till middag är mindre vanligt än man kan tro."

I vår bok redovisar vi siffror från en undersökning gjord av Coop hösten 2006.

Enligt den lagar kvinnorna 70 procent av vardagsmaten. Och männen lagar 17 procent. Vem lagar de återstående procenten? Jo, 13 procent av maten lagar barnen! Barnen lagat faktiskt nästan lika mycket mat som de svenska fäderna gör…

"Min man är bättre än din"?

"'Min pappa är starkare än din”, lät det när man satt i sandlådan som barn. Nu står man utanför sandlådan, och ser på när ens egna barn 
leker. Men repliken har bara ändrats, och kommer från de andra 
mammorna: ”Min man är bättre än din.” Men är han verkligen det?"

Så börjar en artikel i Mama om den nya jämställdhetstävlingen. Jag blir riktigt trött när jag läser den här artikeln. Vinkeln är alltså att kvinnor skryter om sina jämställda män och att det är synd om de som har ojämställda män nu – för att andra kvinnor ser ner på dem... (och inte för att de lever ojämställt?)

Visst, jag vet att en jämställd man numera för vissa kvinnor ses som en fjäder i hatten. Det är djupt orättvist att nivån på jämställdheten ska ligga under hennes ansvar eller vara hennes skuld.

Men, den här artikeln är bara ett sätt att göra ner kvinnor som strävar efter och kämpar för att leva mer jämställt. Ungefär som att de lever jämställt BARA för att få bräcka andra kvinnor. Tror inte det... Försöker man leva jämställt har man fullt upp med det. Inte gör man det för att kunna skryta om det på tjejmiddagarna, i mammagruppen eller i parken?

Läs bara det här stycket ur artikeln:

"Att ha en jämställd man som inte bara utför hushållssysslorna men som dessutom njuter av dem har i dag blivit en statussymbol kanske än mer värdefull än ett nystajlat kök. 
I bilden av den perfekta familjen ingår två lyckliga och mogna föräldrar, som lyckats med konstycket att lämna bitterfittigheten bakom sig och som nu lever i klockrent samförstånd kring vem som gör vem. Där kvinnan gärna blir uppassad och omhuldad av mannen, som både arbetar, tjänar pengar men samtidigt även är en hejare på att skura golv och laga mat, efterlämnandes en skinande ren diskbänk efter sig. Och observera, han gör det utan att någon bett honom. För även projektlederiet är jämställt, ingen behöver hålla efter den andre. Den Nya Tidens Hemmaman ligger dessutom ständigt steget före, hans privilegierade kvinna behöver aldrig ens uppleva irritationen av ett solkigt badrumsgolv eller smutsiga strumpor."

Vem har det så här? Den kvinna som har uppnått total jämställdhet har fått jobba hårt! Samtidigt: Något annat än det som beskrivs ovan kan vi inte acceptera. Detta borde vara grunden!

Men istället för att lyckönska dessa familjer som lyckats med jämställdheten trycker man ner dem: Ni gör det bara för att kunna peka finger åt oss andra... Och så har alla som inte lever jämställt en ursäkt att fortsätta med det. För vem vill vara osolidarisk?

Och sedan en till sak som irriterar mig med den här artikeln: Den spelar på fördomen att kvinnor alltid konkurrerar med varandra, aldrig kan hålla sams, alltid motarbetar varandra. Jag tycker inte att så är fallet.

Nej, kära bloggläsare: Gå inte på detta!

En studie i könskonservatism

Såg ni TV4:s nya satsning i går? "Familjen Annorlunda". Om svenska familjer med många barn. En familj hade två barn och skulle skaffa ett tredje och så blev det trillingar... En mamma hade fyra par tvillingar, alltså åtta barn! En annan familj hade tio barn.
Det är alltid spännande att se hur folk löser sina liv. Så visst, programmet var fascinerande. Men samtidigt rätt outhärdligt att se. Varför? Jo, därför att det samtidigt var en sorglig studie i hur extremt konservativt och könsstereotypt dagens familjer lever.

Tiobarnspappan var förstås familjeförsörjaren som smet ut på mornarna för att han "inte klarade av att välja kläder åt barnen" (så mamman stod där själv med alla tio barnen...). Mamman var förstås hemmafru och tog hela ruljansen där hemma...

Trillingfamiljen berättade om hur jobbigt det var att hämta på dagis. Båda hade krävande jobb. Mamman berättade att hon längtade till dagarna hon inte hämtade, för att det var så jobbigt. Och hur fördelar de hämtningarna? Jo, på vanlig ologisk svenskt sätt: Hon tog fyra hämtningar och han en...

Men värst var nästan när tiobarnspappan förfasade sig över att lillkillen klädde sig i klänningar tillsammans med de tuffa storasyrrorna. Han var tvungen att göra "docka-bil-testet" för att se om sonen var "normal". Sonen valde bilen och pappa jublade. Sen sitter mamman och pappan och ser gulliga ut i soffan och berättar om hela grejen. Helt oreflekterat. Hur hade tv-teamet reagerat om pappan hade pratat lika generaliserande fördomsfullt och diskriminerande om svenskar-invandrare. Då hade hans rasism väckt ramaskri. Nu var det bara gulligt svensson-homofobiskt.

Nej, fy!

Dads on film

Vad är det med amerikanska tecknade barnfilmer och pappor?

I så många av de stora filmerna är mamman död, och det är pappan som fostrar. Några exempel ur vår videolåda så här på rak arm: Ariel, Nemo, Bambi, Lejonkungen, Pocahontas och Råttatouille. Djungeboken också på sätt och vis: i den är det enbart en massa mansfigurer som vårdar.

Filmerna skildrar fina pappor som tar sitt ansvar (nåja, det flesta är fina, Ariels är lite macho-jobbig). Sorgen över att mamman inte finns är liksom ett bakomliggande tema.
Eller?

Varför tror ni att det är så? Detta är naturligtvis ingen slump.